emmaahlstrand

Det här med amerikansk sjukvård är inte riktigt min grej... Efter att blivit "cleared for practice" i torsdags så har jag nu återigen fått träningsförbud.

I den serien jag kommer spela i (NCAA) är det från och med i år obligatoriskt att ha så kallade "concussion test", där vi skapar en baslinje för vår uppfattningsförmåga, minne och koordination, som senare kan användas för att se om man har återhämtat sig fullt efter en hjärnskakning. Under testet skulle man ange hur många hjärnskakningar man har haft, oavsett hur allvarliga de är. Jag har haft ett större antal, runt 10 stycken, och svarade olyckligt med ett ärligt svar. Professorn som har hand om testet satte en röd flagga på mig, som innebär att jag inte får träna eller spela med laget förrän en läkare har undersökt mig och sagt att det är okej.

På grund av det fick jag sitta på läktaren under tisdagens träning. På kvällen hade vi läkarundersökningar, där skolans idrottsläkare går igenom allt som kan vara fel på en. Den första läkaren jag pratade med kollade min motorik med mera, för att kolla om jag kan spela. Han ansåg att eftersom det var länge sen jag hade min senaste hjärnskakning, kunde jag träna vidare, men med rekommendationen att få en CT (röntgen av hjärnan) - dock inget tvång. Efter den första läkaren skulle jag prata med ortopeden, främst för att kolla mitt nyckelben, mina axlar och mina fingrar. Det visade sig oturligt nog att ortopeden hade högre status än den första läkaren jag träffade, och han ansåg att jag inte skulle spela förrän jag har fått en CT. Så på grund av ****** till läkare, får jag nu inte träna förrän jag har fått en CT, vilket kan bli gjort i bästa fall nästa vecka...

Jag får dock träna på egen hand, så länge ingen tränare ser mig. Så jag spenderar någon timme eller två själv på planen, där jag kör alla löpningar som laget gör och kör egna målvaktsövningar. Det är segt, tråkigt och frustrerande. På lagets träningar får jag inte ens jogga eller vara med och jonglera med laget... Oerhört frustrerande!

Trots allt detta så trivs jag riktigt bra med laget och tränarna - de är alla underbara och hjälper mig igenom allt. Det kommer bli en bra säsong så fort läkarna lämnar mig ifred.

Idag hade vi första introduktionsmötet för mitt "major" (program), där vi fick träffa några av våra professorer - som verkar riktigt bra. Imorgon kommer schemat vara klart och jag kommer veta vem min "academic adviser" är, så jag kan komma igång ordentligt med plugget, nu när jag till och med har köpt böcker!

Nu bär det av till planen för lite egenträning innan jag ska sitta stilla i två timmar (nej det kommer inte funka...), men vi ses och hörs snart igen!

Emma

"In order for the light to shine so brightly, the darkness must be present." - Francis Bacon

Nu är det dag 7 i Florida och det har verkligen tagit fart! Men jag tar det från början, då jag inte har hunnit blogga sen jag kom hit... :O

När jag kom till flygplatsen blev jag upphämtad av en av mina nya lagkamrater, Kelli. Jag bodde med henne, Kelsey och Casey (ja, namnen är sjukt lika, men jag har lyckats hålla koll nästan hela tiden :P) och även katten Titty, fram tills igår. Det har varit riktigt kul! Vi har bland annat haft lagmiddag, där man fick träffa alla i laget och vi spelade ett riktigt roligt spel som jag självklart vann :D. Jag har varit på stranden som är underbar, åkt vilse med ett par andra freshmens, sett på en underbart dålig bio och bjudit på svenska köttbullar.

Dag två här i Melbourne, Florida kan dock inte räknas till en av mina bästa... Vi gick upp tidigt för att ha en "team run", ungefär 5 km. Efter uppvärmningen började jag känna av astman, men dum som man är så tänkte jag att det skulle gå över... Efter knappt en kilometer fick jag ett astmaanfall. Jag satte mig ner och några av mina lagkamrater som sprang bakom mig stannade för att hjälpa mig. Sen blev det svart. Jag minns inget förrän när jag ser ambulans- och brandmän. Tydligen hade jag hyperventilerat och skakat i ca 10 minuter fram tills dess. Jag frös och mådde riktigt uselt, så dom tvingade in mig i ambulansen och det bar iväg till akuten.

På akuten togs det många olika tester och jag fick fylla i papper efter papper... Som tur var hade jag några av mina lagkamrater där; däribland Paula, en svensk tjej. Dom förklarade för mig att detta (kanske inte till denna grad) händer alla svenskar under första veckan. Mina värden såg bra ut (i jämförelse med i ambulansen - då mitt blocktryck var alldeles för högt (inte konstigt eftersom ambulanser är min största fobi...)) men av någon fantastisk anledning så skickades jag till en hjärtspecialist. Detta förmodligen för att om jag dör på planen inom den närmsta tiden så ska dom ha kollat allt så mina föräldrar inte kan stämma läkarna... Välkommen till USA..!

Jag har träffat hjärtspecialisten en gång nu och ska tillbaka den 19:e för ett ultraljud av hjärtat. Allt detta har inneburit en mängd arbete för att lösa med försäkringar med mera. Det är jobbigt, komplicerat och ovärt, men jag känner mig i alla fall mer vuxen nu! Det viktiga är att jag får spela och jag missade bara en dags träning. Dock känns det sådär att bli känd som svensken som nästan dog andra dagen... Vem jag än träffar från skolan (olika tränare, andra idrottare mfl) frågar alltid hur det är med mig och berättar att dom har hört vad som har hänt.. Men men, folk vet ju i alla fall vem jag är! Måste ju se positivt på det :P

Igår flyttade jag in i min lägenhet, som jag snart kommer dela med två andra tjejer. Men fram tills tisdag är jag själv - det beror på att jag är idrottare; vi får flytta in tidigare. Det känns underbart att vara klar med mitt rum! Nu har jag äntligen mitt eget utrymme och ett hem! Bilder på detta finns på Facebook (http://www.facebook.com/album.php?aid=197302&id=549663122&saved#!/photo.php?pid=4996221&id=549663122).

Vi tränar just nu utan tränare (udda NCAA regler) varje morgon klockan 9.00, vilket borde vara tidigt, men hettan och luftfuktigheten är grym! Träningarna består nu av löpning, sprints och spel (mycket 8 mot 8), för att få ihop laget snabbt. Löpningen är jobbig, men jag klarar det allt bättre varje dag och jag känner mig i form (det är bara klimatet och astman som sinkar mig). Jag spelar dock inte så bra som jag borde, men det beror mycket på att jag har svårt att kommunicera med spelarna, då jag inte har snappat upp all terminologi än, men jag lär mig nya saker varje träning. På onsdag får tränarna vara med på träningen och då förväntar jag mig att det kommer gå bättre (med lite mer hjälp). Laget är okej, inte IFK:s standard, men som ett division 2-lag på en mellan eller lägre nivå. Tjejerna är helsköna och dom har verkligen tagit hand om mig.

Igår var vi ett gäng från laget som var med i radio för ESPN (ett stoooort medie för sport i USA), som gick ut lokalt. Vi fick svara på frågor och sitta med under en timmes program. Jag blev indragen i detta dagen innan, och ville inte riktigt prata, då min engelska är långt från perfekt, men programledaren hittade min gamla skolas namn i min profil och hon tyckte det var jättekul, så under programmet fick jag säga "Kunskapsgymnasiet Norrköping" typ 5 gånger...! Här är länken (men jag sa inte mycket (men ni kan ju få se och höra från mina lagkamrater) http://www.livestream.com/playnthefield. Men, men det var en rolig upplevelse..

Jag vet att jag har glömt ta upp massor, men dom detaljerna kanske kommer någon annan dag. Måste bara nämna att det finns "drive-thru" bankomater här så att man slipper att gå ur bilen när man ska ta ut pengar (behöver jag skriva att det körs mycket bil här??)

Hörs snart!
Emma

För att komma till källan måste man simma mot strömmen. - Stanislaw Jerzy Lec

Jag och Casey

Mitt rum