emmaahlstrand

Det här med amerikansk sjukvård är inte riktigt min grej... Efter att blivit "cleared for practice" i torsdags så har jag nu återigen fått träningsförbud.

I den serien jag kommer spela i (NCAA) är det från och med i år obligatoriskt att ha så kallade "concussion test", där vi skapar en baslinje för vår uppfattningsförmåga, minne och koordination, som senare kan användas för att se om man har återhämtat sig fullt efter en hjärnskakning. Under testet skulle man ange hur många hjärnskakningar man har haft, oavsett hur allvarliga de är. Jag har haft ett större antal, runt 10 stycken, och svarade olyckligt med ett ärligt svar. Professorn som har hand om testet satte en röd flagga på mig, som innebär att jag inte får träna eller spela med laget förrän en läkare har undersökt mig och sagt att det är okej.

På grund av det fick jag sitta på läktaren under tisdagens träning. På kvällen hade vi läkarundersökningar, där skolans idrottsläkare går igenom allt som kan vara fel på en. Den första läkaren jag pratade med kollade min motorik med mera, för att kolla om jag kan spela. Han ansåg att eftersom det var länge sen jag hade min senaste hjärnskakning, kunde jag träna vidare, men med rekommendationen att få en CT (röntgen av hjärnan) - dock inget tvång. Efter den första läkaren skulle jag prata med ortopeden, främst för att kolla mitt nyckelben, mina axlar och mina fingrar. Det visade sig oturligt nog att ortopeden hade högre status än den första läkaren jag träffade, och han ansåg att jag inte skulle spela förrän jag har fått en CT. Så på grund av ****** till läkare, får jag nu inte träna förrän jag har fått en CT, vilket kan bli gjort i bästa fall nästa vecka...

Jag får dock träna på egen hand, så länge ingen tränare ser mig. Så jag spenderar någon timme eller två själv på planen, där jag kör alla löpningar som laget gör och kör egna målvaktsövningar. Det är segt, tråkigt och frustrerande. På lagets träningar får jag inte ens jogga eller vara med och jonglera med laget... Oerhört frustrerande!

Trots allt detta så trivs jag riktigt bra med laget och tränarna - de är alla underbara och hjälper mig igenom allt. Det kommer bli en bra säsong så fort läkarna lämnar mig ifred.

Idag hade vi första introduktionsmötet för mitt "major" (program), där vi fick träffa några av våra professorer - som verkar riktigt bra. Imorgon kommer schemat vara klart och jag kommer veta vem min "academic adviser" är, så jag kan komma igång ordentligt med plugget, nu när jag till och med har köpt böcker!

Nu bär det av till planen för lite egenträning innan jag ska sitta stilla i två timmar (nej det kommer inte funka...), men vi ses och hörs snart igen!

Emma

"In order for the light to shine so brightly, the darkness must be present." - Francis Bacon

Nu är det dag 7 i Florida och det har verkligen tagit fart! Men jag tar det från början, då jag inte har hunnit blogga sen jag kom hit... :O

När jag kom till flygplatsen blev jag upphämtad av en av mina nya lagkamrater, Kelli. Jag bodde med henne, Kelsey och Casey (ja, namnen är sjukt lika, men jag har lyckats hålla koll nästan hela tiden :P) och även katten Titty, fram tills igår. Det har varit riktigt kul! Vi har bland annat haft lagmiddag, där man fick träffa alla i laget och vi spelade ett riktigt roligt spel som jag självklart vann :D. Jag har varit på stranden som är underbar, åkt vilse med ett par andra freshmens, sett på en underbart dålig bio och bjudit på svenska köttbullar.

Dag två här i Melbourne, Florida kan dock inte räknas till en av mina bästa... Vi gick upp tidigt för att ha en "team run", ungefär 5 km. Efter uppvärmningen började jag känna av astman, men dum som man är så tänkte jag att det skulle gå över... Efter knappt en kilometer fick jag ett astmaanfall. Jag satte mig ner och några av mina lagkamrater som sprang bakom mig stannade för att hjälpa mig. Sen blev det svart. Jag minns inget förrän när jag ser ambulans- och brandmän. Tydligen hade jag hyperventilerat och skakat i ca 10 minuter fram tills dess. Jag frös och mådde riktigt uselt, så dom tvingade in mig i ambulansen och det bar iväg till akuten.

På akuten togs det många olika tester och jag fick fylla i papper efter papper... Som tur var hade jag några av mina lagkamrater där; däribland Paula, en svensk tjej. Dom förklarade för mig att detta (kanske inte till denna grad) händer alla svenskar under första veckan. Mina värden såg bra ut (i jämförelse med i ambulansen - då mitt blocktryck var alldeles för högt (inte konstigt eftersom ambulanser är min största fobi...)) men av någon fantastisk anledning så skickades jag till en hjärtspecialist. Detta förmodligen för att om jag dör på planen inom den närmsta tiden så ska dom ha kollat allt så mina föräldrar inte kan stämma läkarna... Välkommen till USA..!

Jag har träffat hjärtspecialisten en gång nu och ska tillbaka den 19:e för ett ultraljud av hjärtat. Allt detta har inneburit en mängd arbete för att lösa med försäkringar med mera. Det är jobbigt, komplicerat och ovärt, men jag känner mig i alla fall mer vuxen nu! Det viktiga är att jag får spela och jag missade bara en dags träning. Dock känns det sådär att bli känd som svensken som nästan dog andra dagen... Vem jag än träffar från skolan (olika tränare, andra idrottare mfl) frågar alltid hur det är med mig och berättar att dom har hört vad som har hänt.. Men men, folk vet ju i alla fall vem jag är! Måste ju se positivt på det :P

Igår flyttade jag in i min lägenhet, som jag snart kommer dela med två andra tjejer. Men fram tills tisdag är jag själv - det beror på att jag är idrottare; vi får flytta in tidigare. Det känns underbart att vara klar med mitt rum! Nu har jag äntligen mitt eget utrymme och ett hem! Bilder på detta finns på Facebook (http://www.facebook.com/album.php?aid=197302&id=549663122&saved#!/photo.php?pid=4996221&id=549663122).

Vi tränar just nu utan tränare (udda NCAA regler) varje morgon klockan 9.00, vilket borde vara tidigt, men hettan och luftfuktigheten är grym! Träningarna består nu av löpning, sprints och spel (mycket 8 mot 8), för att få ihop laget snabbt. Löpningen är jobbig, men jag klarar det allt bättre varje dag och jag känner mig i form (det är bara klimatet och astman som sinkar mig). Jag spelar dock inte så bra som jag borde, men det beror mycket på att jag har svårt att kommunicera med spelarna, då jag inte har snappat upp all terminologi än, men jag lär mig nya saker varje träning. På onsdag får tränarna vara med på träningen och då förväntar jag mig att det kommer gå bättre (med lite mer hjälp). Laget är okej, inte IFK:s standard, men som ett division 2-lag på en mellan eller lägre nivå. Tjejerna är helsköna och dom har verkligen tagit hand om mig.

Igår var vi ett gäng från laget som var med i radio för ESPN (ett stoooort medie för sport i USA), som gick ut lokalt. Vi fick svara på frågor och sitta med under en timmes program. Jag blev indragen i detta dagen innan, och ville inte riktigt prata, då min engelska är långt från perfekt, men programledaren hittade min gamla skolas namn i min profil och hon tyckte det var jättekul, så under programmet fick jag säga "Kunskapsgymnasiet Norrköping" typ 5 gånger...! Här är länken (men jag sa inte mycket (men ni kan ju få se och höra från mina lagkamrater) http://www.livestream.com/playnthefield. Men, men det var en rolig upplevelse..

Jag vet att jag har glömt ta upp massor, men dom detaljerna kanske kommer någon annan dag. Måste bara nämna att det finns "drive-thru" bankomater här så att man slipper att gå ur bilen när man ska ta ut pengar (behöver jag skriva att det körs mycket bil här??)

Hörs snart!
Emma

För att komma till källan måste man simma mot strömmen. - Stanislaw Jerzy Lec

Jag och Casey

Mitt rum

"Don't bother just to be better than your contemporaries or predecessors. Try to be better than yourself." - William Faulkner

Halluuu!

Nu har det gått sådär lång tid sen jag skrev igen... Sist skrev jag om jobbet med visum och det tog mycket längre tid än väntat. Inte förrän igår (alltså den 26 maj) lyckades CSN att få igenom min ansökan så att jag kunde genomföra min visumintervju. I skolans information för internationella studenter står det hur mycket som helst om visumintervjun och vad man ska tänka på; bland annat att man ska ha koll på vilka professorer man kommer att studera under, framtidsplanerna (som gärna ska indikera att man kommer återvända till sitt hemland) och att man ska veta näst intill allt om hur ens nya liv kommer att se ut. Jag förberedde mig inte så mycket, men det visade sig att det inte alls behövdes; jag antar att det är skillnad på visumintervju i Sverige och till exempel Indien eller liknande. När jag kom in i entrén fick jag visa pass och lite papper, sen blev det metalldetektorer och en informell "intervju" (då en av vakterna hade mina papper och frågade löst om vart jag ska, vad jag ska göra och mina tankar kring det). Sen var det bara att sitta och vänta i två timmar i ett fruktansvärt intetsägande rum med BBC rullandes. BBC har ett visst band som spelas upp om och om igen med vissa nya inslag, men till slut kom sporten på och efter att ha suttit tyst i en och en halv timme kunde jag prata lite sport med en av vakterna (på engelska för övrigt :P). Efter det blev jag uppropad och fick prata i tio minuter med en helskön snubbe som frågade om mina planer för USA och sen var jag klar.

På eftermiddagen blev det lite shopping med mor och hemfärd. På vägen hem höll jag ett vakande öga på Facebook för att se hur min lag spelade i Tannerfors - slutresultat 19-3 - HÄRLIGT tjejor! Känns faktiskt okej att missa den matchen ;P. Men den viktigare matchen är på söndag då det blir derby mot Smedby hemma på Nya Parken (se till att komma dit!) så det är bara att börja ladda!

Efter att jag blev klar med visumintervjun igår så är jag praktiskt taget klar med allt inför USA, det jag måste göra nu är att packa, vänta på att visumet ramlar ned i brevlådan (inom en vecka), skaffa ett amerikansk mobilnummer och en amerikansk bank. Sen är allt på plats. Om 65 dagar flyttar jag till Florida! Heeeeeeelt sjukt! Men innan dess är det först STUDENTVECKA och STADIUM SPORTS CAMP. Två saker jag ser fram emot mycket.

Studentveckan drar igång på onsdag med mösspåtagning och följs upp på torsdag med lärarmiddagen; vilket är skrämmande, då det finns oerhört mycket att fixa inför det - men det kommer bli såååå kul! Fram tills själva studentdagen måste jag jobba hårt med mitt studenttal, vilket är lite jobbigt av flera anledningar. Jag är inte helt nöjd med mitt tal hittills och jag vet inte hur jag kommer kunna hålla talet... :S Känns som om jag kommer att stortjuta hela dagen. Bara att sitta i cafeterian och inte göra nåt är en såndär känsla som jag kommer att sakna; skolan har ju blivit nät intill som ett andra hem! Men i slutändan kommer det att vara en lycklig dag för då är jag ännu ett steg närmre USA!

Direkt efter studenten drag SSC igång vilket kommer bli underbart! Det är inte sommar utan Sports Camp! Men fatta hur fort det kommer att gå!! Dagen efter avslutningen på SSC åker jag upp till Stockholm för att ta farväl av släkten och dagen efter det sätter jag mig på flyget och börjar mitt största äventyr! Jag vet hur fort SSC brukar gå och nu är det snart dags! Det kommer bli svårt att hinna träffa alla vänner innan jag åker - men det ska jag lösa!

För varje dag som går kommer jag närmare studenten (13 dagar 14 timmar), SSC (17 dagar) och mitt största äventyr någonsin - FLORIDA (65 dagar 14 timmar)!

Emma - 65 dagar

“The past is our definition. we may strive, with good reason, to escape it, or to escape what is bad in it, but we will escape it only by adding something better to it.” - Wendell Berry

Insåg att jag inte har skrivit på ett tag - så det känns som det är dags :P...

Just nu är jag mitt uppe i att söka visum för mina fyra år i USA. Det är faaaantastikt hur mycket amerikanarna vill veta om mig! Känns som om att jag kan bevisa att jag inte är terrorist utan att fylla i fyrahundraåttielva papper - jag har förresten blivit expert på att skriva min namnteckning nu! :D Men i alla fall; för att få visum så krävs det att man först åker på möte på den Amerikanska Ambassaden i Stockholm, dit jag ska den 14 april om jag hinner få klart med alla papper tills dess...). För att kunna genomgå alla steg där krävs det olika formulär där man fyller i personuppgifter, anledning till att man söker visum och sjukt mycket mer. Man måste också betala två olika avgifter; en till ambassaden (1050 kr) och en avgift till SEVIS ($200) som håller koll på internationella studenter i USA. Den mest tidskrävande delen är att se till att ha bevis på att man har råd med att leva i USA i minst ett år, i mitt fall innebär detta att jag visar upp National Letter of Intent (kontrakt med skollaget där det står hur mycket stipendier jag får från fotbollen), intyget från skolan där det står hur stora akademiska stipendier jag får samt ett intyg från CSN som visar att jag har blivit beviljad studiestöd och lån. Att fylla i CSN-ansökan är inte det lättaste och det kräver mycket research, t ex om kostnaden för utlandsförsäkring från olika försäkringsbolag. Jag har fortfarande inte löst allt det än...

Jag har också nu bokat min FLYGBILJETT! :D Den 1 augusti 2010 klockan 9.10 lämnar jag Sverige och flyger till Orlando där jag landar 16.13 (lokal tid). Väl där så kommer tränaren för fotbollslaget (Fidgi) och hämtar mig och skjutsar mig till Melbourne. Jag kommer inte komma in i studentboendet förrän den 8:e, så under en vecka kommer jag bo hos en "local player" - vilket kommer att bli intressant :D känns också som en viss trygghet att direkt få kontakt med en av spelarna. Skolan börjar den 23 augusti, så under tre veckor kommer dagarna fyllas av fotbollsträning, sol och äventyr i Florida! EXCITED!!!

Jag ska inom den närmsta framtiden också betala en "housing deposit" - vilket innebär att jag kommer sant veta vart jag kommer att bo under mitt första år i Melbourne, Florida :D.

Varje dag är ett steg närmare min dröm!

Hade BÄST!
Emma

"In the end, it's not the years in your life that count. It's the life in your years." - Abraham Lincoln

Hepåre!

Nu vet jag mitt flyttdatum! Den 1 augusti 2010 hoppar jag på ett plan och drar till Florida Institute of Technology! Då väntas några veckors försäsongsträning innan skolan börjar i slutet av augusti.

Idag är det första dagen som allt detta känns verkligt och jag börjar inse vad jag kommer att sakna. Förutom mina vänner och bekvämligheten att kunna träffa dem när helst jag känner för det så kommer jag att sakna IFK så sjuuukt mycket! Kollade idag med Kenta hur länge vi tränar och den sista matchen jag kan vara med på är den 20 juni... Sen är det slut med IFK (tills det att jag ska komma tillbaka och träna med tjejorna mellan maj och augusti :) ). Det känns skrämmande, fick små klumpar i både mage och hals när jag insåg hur snart jag kommer att lämna hela mitt liv här! Allt gott jag har fått från IFK:s tjejer och tränare kommer jag alltid se som helt ovärderligt, men jag behöver testa något nytt och ta nästa steg. Jag tror att allt kommer att vara värt det - den självkännedom man kan få genom den upplevelse jag kommer att få är värde nog.

Insåg nu också att jag inte kommer få något svenskt sommarlov! Jag kommer att börja jobba helgen efter studenten och sluta (förhoppningsvis (!)) den 30 juli - alltså typ 1 dags svenskt sommarlov! Men tre veckors semester innan skolan börjar i FLORIDA känns ju inte helt fel :D!

Emma - blandade känslor inför mitt livs största äventyr :S :D

"Experience is a brutal teacher, but you learn. My god, do you learn." - C.S. Lewis







              <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

Det är klart!! Jag ska till FLORIDA i 4 år för att studera Forensic Psychology på Florida Institute of Technology. Efter cirka tre veckors förhandlande med skolor i Florida, Connecticut, Pennsylvania, Kalifornien, Kansas m fl så var FIT: s stipendieerbjudande, program och fotbollsmöjligheter det rätta valet för mig.

FIT ligger i Melbourne (nej inte Australien - Melbourne, Florida! :D) som ligger 2,5 timme från Miami och 1 timme från Orlando, så bättre läge får man ju leta efter. Lägsta temperatur blir runt sådär 17-18 grader så det känns ganska överkomligt. Fotbollslaget håller en hög division 2/låg division 1- nivå (enligt en svensk tjej i laget som förut spelade i division 1 med Stattena). Laget har också en välmeriterad tysk målvaktstränare vilket jag tror kommer bli intressant; har förmodligen en helt annan fotbollsfilosofi än de svenska tränarna så då kan man plocka godbitarna från olika håll.

Just nu har jag det ganska svårt att greppa att jag verkligen bara kommer lämna allt här och dra till Florida (ensam!) om mindre än 200 dagar!! HELT sjukt!

Emma - lycklig!



Jenna och jag på Universal Studios, Florida, 2005 - JAG SKA DIT IGEN :D

I brist på annat att göra (eller orka göra... :P) tänkte jag starta en blogg. Det egentliga syftet bakom detta skulle nog vara att jag själv har haft det svårt att hitta nån bra blogg där man kan läsa personliga berättelser om hur man tar sig till USA för att plugga. Hösten 2010 drar jag över till det stora landet i väst för att plugga och spela fotboll; jag tänkte att om nån i min närhet någonsin får samma idé så kan kanske något av det jag skriver här komma till nytta! Jag tänkte också att det kan vara kul att testa att blogga, då jag har många vänner som gör det.
Just nu har jag kommit så pass långt i processen att jag förhandlar kring stipendier med olika skolor. Om ungefär en och en halv vecka kommer jag veta vart jag kommer spendera mina nästa fyra akademiska år. Jag har fått erbjudanden från fyra skolor och väntar på svar från två till. Skriver mer om den processen när det är klart!

För att komma till det stegen jag befinner mig på idag har jag tagit hjälp av ett företag som heter Bluechip Sports and Education, som under de senaste 18 åren har hjälpt idrottare från Norden till college och universitet i USA. De hjälper mig med allt! Det första steget var att filma mig i spel och på träning; vilket min kära bror hjälpte mig med. När filmen var upplagd på Youtube så skickade Emil (min kontaktperson på Bluechip) länken till olika coacher på skolor som skulle passa mig. Efter bara några dagar började mailen komma in och en första kontakt med olika skolor var gjord.

Efter några veckors mailkontakt med coacherna var det dags att börja fylla i ansökningarna. Det kan låta simpelt, men ansökningarna utgör en helt ny vetenskap! Om vi säger såhär; skolorna vill veta allt du vet om dig själv och lite till... I det läget var jag mycket nöjd med att jag valde att ta hjälp från Bluechip och Emil. Jag skickade långa listor med frågor om ansökningarna ett antal gånger, och en tålmodig Emil hjälpte mig hela vägen.

I början av november var det dags för de två stora proven; SAT och TOEFL. SAT är det amerikanska högskoleprovet, där man testas i 10 olika delar. Dessa delar är uppdelade på uppsats, läsförståelse i olika former, matematik och skrivning (revidering av meningar och givna uppsatser). Pressen var hög då jag var tvungen att få minst 820 poäng av 1 600 på matematik och läsförståelse för att få spelarlicens i NCAA (collegeidrottsserie). Jag har aldrig skrivit ett mer påfrestande prov någonsin, då jag var på testcentret i ca 5 timmar. Allt gick bra och jag fick 1 140 poäng på matematik och läsförståelse (1 680 poäng med skriva). TOEFL (Test Of English as a Foreign Language) testade bara engelska genom uppsatsskrivning, läs- och hörförståelse. Testet var lättare än SAT men jag har fortfarande inte fått mitt resultat.

När skolorna och coacherna hade fått mina resultat och all information de kunde få från ansökningarna så började processen med stipendieerbjudanden. Just nu har jag tillräckligt bra erbjudanden att jag vet att jag kommer ha råd med att åka till USA för att plugga, men vart jag hamnar och de slutgiltiga stipendierna kommer inte vara klart riktigt än.

Här är jag idag; förhoppningsvis vet jag mer om ett par veckor! :D

Emma